I nyhetsrapporteringen försvinner skottlossningarna i mängden. Unga män skjuts i offentliga miljöer. De flesta är 20-30-årsåldern och ofta är de "kända av polisen". Tack och lov har dödsoffren utanför de kriminella miljöerna varit låga men t ex var mordet på Adriana snudd på ett nationellt trauma och som var ett fruktansvärt brott som drabbade hennes släkt och vänner. Ofta målas en bild av de unga männen upp som positiv. "Han som var så bra på fotboll" och "Han drömde om att bli kirurg" eller något snarlikt. Samtidigt är de mer eller mindre involverade i gängkriminalitet. Nog för att människan är komplex men om man är en del av ett kriminellt nätverk är risken stor för att man drabbas av våld (eller utsätter andra för våld). Men att fokusera på de positiva sidorna är som att poängtera att Hitler hade väldigt vackra ögon. En liten ljusglimt förtar inte mörkret. Många av dessa unga mäns drömmar skulle mycket väl kunna bli verklighet om de bara höll sig borta från brottets bana.
Nu krävs det att dödsskjutningen sker nära inpå, rent geografiskt, för att man ska reagera. En ihjälskjuten 23-åring i en annan del av landet blir inte ens en axelryckning. Vi har blivit likgiltiga inför det hemska. Att det är kriminella som drabbas kan tolkas som att de får "skylla sig själva". Men när våldet drabbar de kriminellas släktingar ökar risken för att oskyldiga kommer att dö i dessa gängkrig. Människolivets värde blir mer och mer devalverat. Inför lagar där man kan döma samtliga som är en del av ett kriminellt nätverk (som det amerikanska RICO-lagarna) nu. Så länge nyrekryteringen in i gängen fortsätter och där en låg intelligens är eftersträvansvärd får vi nyttiga idioter som saknar konsekvenstänk som begår vidriga, våldsamma handlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar