Att ge mentalsjuka vård och stöd i samhället istället för utanför samhället borde vinna mark ur alla hänseenden. Sen kom vi till det att det skulle genomföras i praktiken. Ansvaret hamnade på kommunen och vis av erfarenhet, när samma sak gjordes med skolan (och resulterade i ett haveri) blev det lite si och så med hur kommunerna skötte uppdraget. Förutom luckor i omsorgen så hamnade de allvarligt sjuka individerna, som inte bedömdes som kriminellt sjuka, lite utanför och vården hade svårt att fånga upp i tid. Mijailo Mijailovic hade kanske stoppats innan hans röster att döda gjorde sig allt för starka. Men det måste inte vara ministermördare bara utan alla som lider av psykisk obalans som kan riskera att tillgripa våld som måste stoppas. Vansinnesdådet i Vetlanda hade inte skett om personen blivit inlåst på mentalsjukhus. Järnspettsmannen i Åkeshov (2003) hade aldrig kunnat döda människor. Det nyligen uppklarade dubbelmordet i Linköping 2004 hade kanske inte heller hänt. Jag förespråkar inte en inhuman mentalvård á la kommunistdiktatur eller ens en återgång till den typ vi hade innan mentalsjukhusen stängdes men en light-variant av det känns som ett måste för att kunna ge den vård som behövs och i vissa extremfall kunna behandla de som är i stånd att begå våldshandlingar. Vi har kommit en bra bit ifrån de tidigare "behandlingarna" i vår kunskap om mentala sjukdomar så varför drar vi oss från att återskapa dessa institutioner? Den individuella friheten fråntas men samtidigt måste man också se till konsekvenserna av att de som befinner sig i ett psykotiskt tillstånd är förmögna att ta hand om sig själva för stunden. Hur många människoliv skulle kunna räddas genom att några under kortare eller längre tid avskärmas från samhället och får adekvat vård?
Beckomberga sjukhusområde, "Beckis", 1935
#beckomberga #mentalvård #öppnahispan #sinnessjukdom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar